Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Första sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
<poem>156. Kanske er jalousie Antonia gäller,
ni såg hon låg bredvid mig när ni kom
inrusande, som med en flock gesäller.
Se var ni vill — det sköter jag ej om,
men skicka bud härnäst i förväg, eller
var god och vänta blygsamt utanom
till dess vi klätt oss och vårt rum är färdigt
att ta emot ett sådant sällskap värdigt.
157. Här slutar jag, min herre, och ni bör
av mina få ord funnit utan möda
hur föga larm ett skuldfritt hjärta gör,
som lärt sig lida, tiga och förblöda;
ni har ert samvete att svara för
hur ni behandlat den ni lovat stöda,
och måtte Herran göra gisseln mjuk —
Antonia! barn, var är min ficknäsduk?»
158. Hon sjönk tillbaka. Julias svarta öga
igenom hennes tårar blixtrar sköt,
som moln med regn och ljungeld i det höga,
och utför kind och skuldror håret flöt,
men skylde med de svarta bucklor föga
av snön, som dristigt genom slöjan bröt;
hon låg med öppna läppar, och det hördes
hur hjärtat slog och andedräkten rördes.
159. Alfonso stod förbryllad. Pigan snodde
omkring och satte näsan högt, och såg
med ögonkast, i vilka harmen grodde,
på herrn och på det hela, långa tåg,
vars fattning på notarien berodde,
som, lik Achates trofast i sin håg,
blott det blev tvist, lik mycket på vad grunder,
för lagens skull var färdig hjälpa under.</poem>
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Nov 12 02:15:02 2025
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/donjuan/0050.html