<poem>156. Kanske er jalousie Antonia gäller, ni såg hon låg bredvid mig när ni kom inrusande, som med en flock gesäller. Se var ni vill — det sköter jag ej om, men skicka bud härnäst i förväg, eller var god och vänta blygsamt utanom till dess vi klätt oss och vårt rum är färdigt att ta emot ett sådant sällskap värdigt. 157. Här slutar jag, min herre, och ni bör av mina få ord funnit utan möda hur föga larm ett skuldfritt hjärta gör, som lärt sig lida, tiga och förblöda; ni har ert samvete att svara för hur ni behandlat den ni lovat stöda, och måtte Herran göra gisseln mjuk — Antonia! barn, var är min ficknäsduk?» 158. Hon sjönk tillbaka. Julias svarta öga igenom hennes tårar blixtrar sköt, som moln med regn och ljungeld i det höga, och utför kind och skuldror håret flöt, men skylde med de svarta bucklor föga av snön, som dristigt genom slöjan bröt; hon låg med öppna läppar, och det hördes hur hjärtat slog och andedräkten rördes. 159. Alfonso stod förbryllad. Pigan snodde omkring och satte näsan högt, och såg med ögonkast, i vilka harmen grodde, på herrn och på det hela, långa tåg, vars fattning på notarien berodde, som, lik Achates trofast i sin håg, blott det blev tvist, lik mycket på vad grunder, för lagens skull var färdig hjälpa under.</poem>