<poem>160. Han satte upp sin trubbnos som en mops och följde plirande vad pigan gjorde, bestämd och misstänksam till överlopps; försynthet man hos honom aldrig sporde, och vad betydde fägring, själs- och kropps-, om blott han fick processa som han borde? Nej tog han ej för gott, där det ej fanns försvurna vittnen utan jäv tillhands. 161. Alfonso tordes ej se upp, och löjligt var mannens hela väsende och art, då, efter att ha undersökt allt möjligt och mot sin fru förgått sig uppenbart, han kände samvetsmarter ofördröjligt bredvid de stickord som hans hustru snart i halva timmen låtit hagla kraftigt och som ett åskregn tätt och tungt och saftigt. 162. Han stammade en ursäkt först, en svag, den hon i snyftningar och tårar dränkte, symptomerna till spasmer, av ett slag som sällan rön åt medicinen skänkte, men lyder patienternas behag: han såg sin hustru, och på Jobs han tänkte, så såg han hennes släkt i andanom och kröp förskräckt till korset småningom. 163. Han sökte tala, det vill säga stamma, men pigan avbröt, innan än hans tal fick hammaren på städet med detsamma, och sade: »kära herre, frun är skral». Alfonso muttrade ett »f—n anamma», men därmed allt; det fanns ej annat val än se på frun med ruelse allenast och gå sin väg på hög befallning genast.</poem>