<poem>164. Med honom gick hans »posse comitatus», men sist notarien, som dröjde kvar vid dörren, lik en tvekande Pilatus, och lika ledsen som förvånad var vid denna oförklarliga »hiatus» i vännens mått och steg; och då ett svar i hans förlägna blick han ville läsa slogs dörren till mittför hans ämbetsnäsa. 165. Men knappt var dörren låst, förrän — o blygd och synd och sorg! Vad könet är att klandra! Man måste vara blind, att tro på dygd hos kvinnan, här i världen — och den andra! Ett ärligt namn är kärt i varje bygd, men, rentut sagt, (ty vi ha långt att vandra) det kostar på att komma med refrängen hur Juan, halvkvävd, dykte upp ur sängen. 166. Han legat gömd — jag kan ej underrätta precis om hur och var han hållit till — ung, smärt och mjuk, han kunnat lätt försätta sin kropp i lämplig form och ligga still; men ömka hans belägenhet hos detta älskvärda par jag ingalunda vill, ty bättre kvävas där, än att i unkna Oxhövden malvasir som Clarence drunkna. 167. Och för det andra ömkar icke jag en pilt som utan tvång förfor så stridigt mot våra vitesbud och Herrans lag, åtminstone var det att börja tidigt; men ack, vid sexton år är viljan svag emot vid sexti, då vi ömsesidigt summera våra synder rubb och stubb och balansera dem med Belzebub.</poem>