<poem>168. Jag känner ej hur tiden de fördrevo. I Judakrönikan förtäljes, hur när Davids pulsar alltför tröga blevo doktorerna i stället för mixtur en dejlig mö åt kungen föreskrevo, och hur det var en ganska verksam kur; men vad som hjälpte David går ej nu an, ty det höll på ta livet av don Juan. 169. Men om Alfonso skulle återvända så snart det andra följet lupit bort? På sträckbänk låg Antonias allom kända förslagenhet, som var av äkta sort, men såg ej vad det skulle ta för ända, och därtill blev det dager innan kort. Antonia rådlös var, och Julia lyckte sin mun, den hon mot Juans ännu tryckte. 170. Hans läppar sökte hennes, medan handen försökte hejda hårets lösta ström, så glömde de sin skrämsel, glömde sanden i nattens timglas för sin kärleks dröm; men då steg flickans häftighet till randen — »kom, kom, det är ej tid att spela öm», hon trätte, viskande — »och enda sättet är att få unga herrn i kabinettet. 171. Bespara för en bättre natt ert pjoller — vem i all världen har gjort herrn förryckt? Hur skall det gå? och har han också koller, den satans pojken? Jo, det här är snyggt — är det nu tid för smekningar och joller? Tro mig, ni får en blodig ändalykt, frun mister allt, och jag min plats — vi plikte i så fall dyrt för sådant flickansikte.</poem>