<poem>172. Ja, om det varit för en vuxen herre, från tjugufem till tretti — (skynda på) men för ett barn, så gott som bland de smärre! Jag undrar på er smak, ja, gör jag så — (var god stig på) — Nu kommer herrn, dess värre, men gömd är Juan; och om vi förstå att hålla saken hemlig till dess solen går upp — (för Guds skull, somna ej på stolen!)» 173. Alfonso trädde in, men ensam då, och täppte munnen på sin trogna tärna, som dröjde kvar, men fick en vink att gå, ett bud som just ej efterkoms så gärna; dock hyste flickan, som man kan förstå, betänkligheter att mot udden spjärna, och sneglade på dem ett ögonblick och snoppade sitt ljus och neg och gick. 174. Först teg Alfonso — kom så med en lätt men långsökt ursäkt för vad han förbrutit; han ville ej rättfärdiga sitt sätt, som från ett oregerligt sinne flutit, men sökte, fast han kunde icke rätt, förklara vad det var som han förtrutit, och i hans tal åskådliggjort man fann begreppet »röra» i retorikan. 175. Vår Julia teg, fastän hon hade svar på tungan, sådana som ej förfela att låta hustrun, om hon reda har på mannens svaga färg, med trumfen spela och, om ej tysta, ändock bry en karl — låt vara det är diktat i det hela; man gör ett utfall själv, och vill han ge en pik om en, skyll honom strax för tre.</poem>