<poem>176. Nog hade Julia sina goda grunder — Alfonsos Inezdyrkan var bekant; men om ej egen blygsel låg därunder — som knappt är troligt, ty man vet ju grant hur fruar värja sig med tusen funder — så var det för don Juan, det är sant, grannlagenheten lade band på henne, ty moderns goda namn var kärt för denne. 177. Kanhända fanns en orsak numro två: på Juan mannen aldrig syftat hade, ty han var svartsjuk, utan att ändå ens gissningsvis ett enda namn han sade, om än han, vad jag icke tvivlar på, dess mer i tysthet därom överlade; ett ord om Inez varit, rentut sagt, att peka på don Juan överlagt. 178. En vink kan sätta allt i eld och lågor, och bäst att tiga. Har en hustru takt, (ett ord på modet nu, av sega tågor, men lämpligt för att få min vers kompakt) så vet hon att vid obekväma frågor gå utom ämnet som var förelagt; och vad de hulda barnen ljuga livligt, och vad det klär dem sedan obeskrivligt! 179. De rodna, och då tro vi dem; så har åtminstone jag gjort, som lätt kan glömma; det lönar aldrig komma med ett svar, ty då först börja fraserna att strömma; och när de sedan stå andtrutna kvar så sucka de och himla sig, de ömma, och tårar trilla — och så har det sports att man blir sams — och går till — kors, till bords.</poem>