<poem>180. Alfonso sökte göra Julia god, men vad han vann var av så litet värde då det med villkor gavs av tålamod och avslag på det lappri han begärde; han stod som Adam vid sin lustgård stod och fick med ånger draga sina färde, men bad att snart bli bönhörd, som jag tror, då se! han snavade på ett par skor. 181. På ett par skor! — vad gör det? Litet nog, om formen passat åt en dam. Men detta (jag blygs att säga det, och blygs med fog) var ju en karls, och visst ej bland de nätta. I blinken don Alfonso skorna tog — jag hackar tänder bara att berätta — och undersökte noga deras form och rusade på dörren som en storm. 182. Han sprang att hämta sin förlagda värja, men då flög Julia till sitt kabinett. »För Guds skull, Juan, fly! och sök att bärga ditt liv — dörrn står på gavel — på så sätt vi kanske lyckas stormen att besvärja — här har du trädgårdsnyckeln — men gå rätt — fort — skynda! han är här, vår Leviatan — men det är mörkt ännu — och tomt på gatan.» 183. Det var ett gott råd utan tvivel, fast det kom för sent, som jag på förhand sade; så köps erfarenheten vanligast, en slags bevillning ödet på oss lade. Don Juan nådde kammardörrn i hast och skulle hunnit trädgårdsporten — hade han icke mött Alfonso själv, som kom i högsta hugg, men fick ett höger-om!</poem>