<poem>184. Det kom till handgemäng och ljuset släcktes, Antonia ropte »rån!» och Julia »brand!» Men ingen tjänare i huset väcktes. Alfonso, hjärtligt pryglad underhand, svor blodig hämnd, fast Juan ej förskräcktes men i oktaven över svor ibland; ung var han visst, men blodet var i svallning och alls ej villigt tappas på befallning. 185. Förrän Alfonso hann dra värjan låg den framför hans fötter, och jag vet förvisst att det var väl att Juan icke såg den; ty skulle han, som all besinning mist, ha kommit av en händelse ihåg den så hade karlen ej fått någon frist. Och därför, fruar! bör det er att tänka på tvenne liv — man kan bli dubbelänka! 186. Alfonso, halvstrypt, höll dock fast sin man, som sökte slå sig genom till en trappa, och blod (det var likväl ur näsan) rann. När krafterna på slutet blevo knappa och Juan måttade ett krafthugg, han, så föll hans enda skynke av, en kappa, som han lik Josef lämnade; men där tror jag jämförelsen till ända är. 187. Till slut kom ljus och folk. Man såg förvånad en syn, som skulle skrämt mig hundrafalt, Antonia låg i spasmer, Julia dånad, och andfådd stod vid dörren herrns gestalt; så sågs ett klädesplagg, som av en rånad, och blod, och två tre fjät, och därmed allt: men Juan porten hann och vred om låset, belåten som ett föl som släppts ur båset.</poem>