<poem>192. »Du far. Det är bestämt, hör jag dem säga, och du gör rätt — men tungt är skiljas åt. Så fick ej jag ditt unga hjärta äga, men mitt skall offras utan klagolåt; jag bara gav, förstod ej överväga. Ser du en fläck här som ser ut som gråt, det är min brådskas skuld, den går ej spårlöst, mitt öga brinner såsom kol — men tårlöst. 193. O, för min kärlek satte jag på spel namn, lycka, himmel och ett skuldfritt sinne, men ångrar det ändå för ingen del, så kär är mig den drömmen och dess minne; ej som jag ville ockra på mitt fel, det har sin värsta domare härinne — om i min oro några streck jag ritar, tro ej jag pockar eller förevitar. 194. Sin kärlek mannen har till bisak bara, men den är kvinnans allt. På land och våg har han för livets skilda värv att svara, han kyrkan har och Alexanderståg, förvärv oèh ämbeten och makt och fara, som fylla växelvis hans fria håg; han har så mången uppgift — men som kvinna har man blott en: att brinna och förbrinna. 195. Du ärans kalk och njutningens skall tömma och älska, ack! och älskas ävenväl, mig återstå blott några år att gömma min blygd och sorg i djupet av min själ! Dem kan jag bära, men jag kan ej glömma, jag brinner, och dock fryser jag ihjäl — Farväl — förlåt mig, älska mig — Jag toka! Det ordet skorrar — vi ha blivit kloka.</poem>