<poem>196. Förståndets jämvikt tör jag återvinna, hur svagt mitt hjärta är och blek min kind; men hur jag sansar mig, skall blodet rinna, som havet rullar för en dämpad vind. Jag har ej lärt att glömma, jag är kvinna — för allting, utom ett, är jag starr blind; som nålen mot den fasta polen skälver, mitt hjärta redlöst mot min vilja välver. 197. Jag har ej mer att säga, men med möda är jag i stånd att fatta mitt sigill. Men varför dröjer jag? Låt måttet flöda, det kan ej läggas något mera till! Jag levde ej, om smärtan kunde döda, men lien skonar den som mejas vill, jag lever för att fylla mina öden: att bedja för — och älska dig i döden!» 198. På guldkantspapper hennes handskrift svällde och duvan lånat pennan åt vår fru, som skälvande på handen sedan ställde vaxstapeln fram, men höll sig käck ännu och ej en enda tår av svaghet fällde. En heliotrop med »Elle vous suit partout» ur vita karneolsignetet myste, och rosenrött det fina lacket lyste. 199. För Juan var det första stöten, detta, och det på allmänheten själv beror om jag hans andra öden får berätta; på denna allmänhet ännu jag tror, dess gunst är fjädern i poetens hätta och skadan av dess misshag är ej stor. Men om det här får bifall, är det möjligt att jag förtäljer mera ofördröjligt.</poem>