<poem>200. Det blir ett epos, som jag tänkt fördela i böcker tolv, förenade till ett; i varje bok skall krig och kärlek spela och storm och skepp och furstar, vitt och brett; tre episoder jämt, och till det hela en panorama över helvetet, på sätt Virgilius och Homerus gjorde, så att som epiker jag gälla torde. 201. Mot vedersakare vår rätt vi styrke med Aristoteles och med hans bok, den högre uppenbarelse vi dyrke, som skalder gjort, men också mången tok. Men rim jag vill. Den, som förstår sitt yrke, vet var han har sitt verktyg på för krok; ny mytologisk apparat jag fått mig och underverk till sceneri bestått mig. 202. En liten skillnad mellan mig jag vet och forna epiker, men i mitt tycke har jag nog där superioritet (det har jag visst i månget annat stycke, men här det sticker fram i synnerhet); de måla ut sin fabel alltför mycke, det hela blir ett skuggspel blott, ett grant, men vad jag diktar är på pricken sant. 203. Jag vädjar, skulle man på vittnen yrka, till tidningarna (de ta aldrig fel), till tradition, historia och kyrka, till treaktsopror, femaktsskådespel; min uppgift kunna allesammans styrka, och därtill kommer, att för egen del jag såg, med andra i Sevilla, satan dra bort med Juan nästan mittpå gatan.</poem>