<poem>208. Om någon den förmätenheten äger att icke akta på min varning, märk, och om hans fåvett kanske överväger hans ögons intyg, så att i mitt verk han »ej moralen finna kan» — jag säger han är en lögnare, om han är klerk; är han kapten, en kritiker, en spjuver, så påstår jag han också är en — luver. 209. Jag väntar mig berömmelse offentligt för min moral, den jag förknippa skall med det som roar, ty det är väsentligt, (när barn få tänder ger man dem korall); jag hoppas att man medger mig ordentligt min krans som epiker i alla fall, och för de sippas skull jag redan mutat mormors review — the British, och ej prutat. 210. Jag sände redaktörn det i kuvert, och fick ett svar som gör att jag kan kalla mig hädanefter för hans gäldenär då han min sångmö lovat anbefalla; men skulle han förneka vår affär och glömma honungen, men stryka galla på sin kritik, trots underpanterna, jag vet blott, jag, han fått kontanterna. 211. En sådan helig allians, förstås, bör ge mig mod att trotsa självbehagligt de andra konstreviewerna, som fås såväl kvartals- och månadsvis som dagligt; jag har ej bett om deras skydd, gunås, mitt anbud bleve kanske oantagligt, ty Edinburgh- och Quarterly-, de vittra, mot friska viljor äro fasligt bittra.</poem>