Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Första sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
<poem>212. »Non ego hoc ferrem calidus juventa
Consule Planco», säger jag, liksom
Horatius; och jag visste att med ränta
för sex sju år sen (långt förrän jag kom
att tänka på att slå mig ned vid Brenta)
ge hugg för hugg, och detta dubbelt om,
ty jag var hetsig och tog eld omsider
i unga dar — i tredje Georgs tider.
213. Men nu vid tretti är mitt huvud grått —
(vad skall det bli vid fyrti? jag beställer
en vacker dag peruk, det har jag spått)
stort grönare är icke hjärtat heller;
min sommar ren i maj tilländagått
och motståndskraften ej som fordom sväller,
mitt liv är spillt, till kapital och ränta,
jag vet jag kan ha nederlag att vänta.
214. Och aldrig — aldrig — aldrig mera lär
mitt hjärtas friska fröjd lik daggen falla,
som ständigt nya intryck och begär
ur världens rika mångfald vet att kalla;
du tror att honungen i biet är
och fägringen i föremålen alla,
men det var du — ty tingen äro tomma —
som bräddat själva sötman av en blomma.
215. Nej, aldrig — aldrig — aldrig varder du
mitt universum mera, arma hjärta!
Engång mitt allt, är du en bisak nu,
kan varken lyckliggöra eller smärta;
din väv av illusioner gått itu
med alla vackra skiftningar, och bjärta,
och i ditt ställe har jag fått förnuft,
fast himlen vete huru det fått luft.</poem>
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Nov 12 02:15:02 2025
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/donjuan/0064.html