<poem>212. »Non ego hoc ferrem calidus juventa Consule Planco», säger jag, liksom Horatius; och jag visste att med ränta för sex sju år sen (långt förrän jag kom att tänka på att slå mig ned vid Brenta) ge hugg för hugg, och detta dubbelt om, ty jag var hetsig och tog eld omsider i unga dar — i tredje Georgs tider. 213. Men nu vid tretti är mitt huvud grått — (vad skall det bli vid fyrti? jag beställer en vacker dag peruk, det har jag spått) stort grönare är icke hjärtat heller; min sommar ren i maj tilländagått och motståndskraften ej som fordom sväller, mitt liv är spillt, till kapital och ränta, jag vet jag kan ha nederlag att vänta. 214. Och aldrig — aldrig — aldrig mera lär mitt hjärtas friska fröjd lik daggen falla, som ständigt nya intryck och begär ur världens rika mångfald vet att kalla; du tror att honungen i biet är och fägringen i föremålen alla, men det var du — ty tingen äro tomma — som bräddat själva sötman av en blomma. 215. Nej, aldrig — aldrig — aldrig varder du mitt universum mera, arma hjärta! Engång mitt allt, är du en bisak nu, kan varken lyckliggöra eller smärta; din väv av illusioner gått itu med alla vackra skiftningar, och bjärta, och i ditt ställe har jag fått förnuft, fast himlen vete huru det fått luft.</poem>