<poem>216. Jag har lekt ut. Det lyckas inga slags huldinnor, änkor, fruar och mamseller att göra mig förryckt, som fordomdags — och, med ett ord, jag vet vart resan gäller; mitt hjärta ger ej efter nu som vax och pimpla claret får jag icke heller, allt vad som återstår, såvitt jag vet, för mig att slå mig på, är girighet. 217. Jag dyrkat Ärans bild, som krossats sedan vid Njutningens och Sorgens altarfot, de tvennes, som åt mig ha lämnat svedan, den jag får undergiven ta emot. Jag sagt med Bacons kopparskalle redan: »Tid är, Tid var, Tid gick» — men utan knot ser jag att jag förspillt min ungdoms kärna, på kvinnor hjärtat och på vers min hjärna. 218. Vad är då ryktets mål? att fylla opp en pappersbit, vars bitar snart man finner; det sägs det är att klättra till en topp, den där som varje höjd i dunst försvinner; man skriver, slåss och talar i det hopp för vilket skaldens »midnattslampa» brinner, att få ett namn när allting blivit tyst, ett dumt porträtt, en ännu sämre byst. 219. Vad är vårt hopp? Kung Cheops, säger jag, lät ju den första pyramiden bygga, i tro att just med denna sarkofag hans namn och mumie vore riktigt trygga; men så kom en rannsakare en dag och bröt hans kistlock, utan ens att rygga: vad tjäna vårdar till, då man ej har av Cheops ens en nypa aska kvar?</poem>