<poem>4. Nå — världen gör sitt kretslopp dag och natt, och vi med henne. Det är livets regel att kyssa kvinnor och betala skatt och allt som vinden ändras ändra segel. En kung, en präst, en doktor hjälpas att förtära livet för oss; stundom stegel och stundom skepter, ära, spott och spe, kamp, njutning, trötthet, mull — ett namn kanske. 5. Ni hört hur man med Juan gick tillväga, han skickades till Cadiz — staden, där sin marknad Spaniens kolonier äga, (men skada att Peru i uppror är!) med väna jungfrur — damer vill jag säga, i vilkas blotta gång man kan bli kär; den kan ej skildras, fast ett himmelrike, och ej förliknas — den är utan like. 6. En öknens fåle, halvt dresserad redan, en hind, en antilop, en fin gasell, nej — bättre upp! och en drapering sedan! Jag hunne ej till nästa hanegäll beskriva allting, ovantill och nedan — och vilka vrister! vilka fotabjäll! Men tacka Gud jag ej förstår att skildra, (din lystnad, sångmö! får du söka mildra) — 7. Det minsta de på slöjan lyfta våga så ljungar där en blixt som smälter is och sätter hjärtat strax i eld och låga — när jag kan glömma dig, du paradis, är det bestämt förbi med min förmåga att — läsa mina böner dagligtvis; Venedigs fazzioli på det hela förstå knappt bättre låta ögon spela.</poem>