<poem>8. Men till historien. Donna Inez lät sin enda son i hast till Cadiz fara, men icke för att stanna där för det, varför? det låter jag nog bli förklara; han skulle utåt ställa sina fjät och skeppet liksom Noaksarken vara att flykta på från ondskans land till slut och sedan liksom duvan släppas ut. 9. Betjänten lade sakerna på bårar och Juan sig en föreläsning fick samt något penningar. För fyra vårar hans resa var beramad. Saken gick hans mor till hjärtat (avsked kostar tårar), men pilten måste ut och få sig skick, och därför stack hon sin herr son i näven ett brev med goda råd — och växlar även. 10. Och sedan, för att timmarna förljuva, fick hon en söndagsskola ställd i gång för barn som bara lekte hök och duva och hade odygd till sitt näringsfång; förstånd i tre års barn hon sökte luva och hålla jönsarna till bokens tvång; den framgång, som hon haft med Juan, väckte begär att taga hand om nästa släkte. 11. Don Juan gick ombord — och skeppet flög igenom bukten fram för alla klutar; där rullar jämt en satans sjö så hög, som sällan (det kan jag bevittna) slutar; står man på däck, och skutan stampar trög, det händer skummet upp i synen sprutar, och där stod han och bjöd med sorgsen själ — kanske för alltid — Spanien sitt farväl.</poem>