<poem>12. Och ingen syn så bitter heller finnes som den, att se sitt hemland sjunka just bak högan våg; det går oss djupt till sinnes, helst när vi tidigt göra vår förlust. I vitt förtonar England, som jag minnes, men blå är nästan varje annan kust, som det ser ut på avstånd, när vi låta, vår blick mot landet flyga från det våta. 13. Bedövad stod don Juan kvar på däck och vinden sjöng och tågen stramma spändes och skeppet knakade, och till en fläck kröp staden hop, från vilken stäven vändes. Sjösjuka botas lätt om man är käck och tar en biff — så tyckte jag det kändes; försök det på er själv förrän ni ler, det hjälpte mig — och hjälper säkert er. 14. Don Juan såg sitt fosterland försvinna, men följde det med ögat oavvänt. Skilsmässan har man svårt att övervinna, vad folken, dragna ut till strid, ha känt; det är ett vemod som ej ord kan finna, en stöt som kastar hjärtat upp på glänt, ja! än på långt håll vi med ögat hänge vid tornen i en nejd vi letts åt länge. 15. Och Juan skulle skiljas vid så mycket, från mor, från käresta, men ej från viv, han kände också djupare betrycket än mången längre hunnen i sitt liv; och får man bittert sucka långa stycket jämväl för dem man legat med i kiv, hur får man ej för sina kära gråta förrän det sinat ut, det salta våta!</poem>