<poem>16. Han grät liksom de fångna judar gjorde vid älvarna i Babylon en dag: det gör mig ont, ändock att han ej torde just sörja sig till lungsot eller slag; ungt folk dessutom tillförbindas borde att resa, till och med för sitt behag, och om sin kappsäck de i tide snöra kanske i denna sång de rymmas töra. 17. Don Juan grät och suckade och spädde med sina salta tårar saltan våg, »ljuvt åt den ljuva!» (ett citat, som trädde i denna stund så livligt för min håg, från Danmarks drottning då hon blomsterklädde Ofelias grav;) och snyftande han såg sitt övergivna läge, fast besluten att ändra levnadssätt från den minuten. 18. »Farväl, mitt Spanien! o farväl!» han sade, »kanske jag aldrig återser din strand; man mången före mig i graven lade som törstat efter dig till döds, mitt land! Farväl, du vatten, där mitt hem jag hade! Farväl, min moder! och se här min hand till avsked, Julia! — (och här tog nu denne och läste omigen sitt brev från henne.) 19. Jag svär, att om jag skulle kunna glömma — men nej, det kan jag aldrig tänka mig — förr skulle jorden såsom vatten strömma och detta hav i dimma lösa sig, än jag förflyktiga din bild, du ömma, och äga ens en tanke utom dig; min själ är krank, det är så tomt, så ödsligt — (här slog han korsben och blev sjösjuk plötsligt).</poem>