<poem>20. Förr kysser jorden skyn — (här fick han smärre attacker) Julia! vad det kostar på! (för Guds skull, litet grogg, det blir allt värre! Pedro, Battista, jag förmår ej gå.) Min egen Julia! — (slyngel, hjälp din herre) — o Julia! — (satans skepp som kränger så) — nej aldrig, Julia, skall du se mig vackla!» (Här blev han lågmält och begynte rackla.) 21. Han kände denna kyla i sin själ, jag menar magen — vilken plär ledsaga besviken kärlek, och den tro jämväl som falska vänner skyndat att bedraga, och grämelsen, som all vår styrka stjäl när vi vid kära grifter stå och klaga — men icke skulle han ha stått så stum om sjön ej verkat som emeticum. 22. Ty kärlek nycker har. Han står sig bra om egen hetta vållar feberrysning, men fluss och hosta kan han ej fördra och han är rädd för snuva och förfrysning; sublima krämpor vill han gärna ha, men inga simpla; tål ej att en nysning gör avbrott i hans suckar, och blir stött om ögat svullnar under bindeln rött. 23. Men äckel är dock allra värst, en plåga i underlivet, som hans fasa gör; en åderlåtning lyster honom våga, men varma omslag skruvar han sig för; purgantier överstiga hans förmåga, sjösjuka är hans död; men Juans bör ha varit äkta, då den kunde kämpa på upprörd sjö mot en så ovan krämpa.</poem>