<poem>24. Fregatten, kallad »Santa Trinidada», gick till Livorno, som man Inez skrev, där en familj, en spansk, vid namn Moncada, från äldre tider redan handel drev; och som det ingalunda kunde skada så fick don Juan anbefallningsbrev den stund han satte mössan på sin hjässa från sina spanska släktingar till dessa. 25. I Juans följe man betjänter trenne och så Pedrillo, licentiaten, såg, som kunde språk långt flera än vi känne, men ändock mållös i sin matta låg och våndades och tog sig på sitt änne, där värken stegrades med varje våg; så trängde vattnet in från sidan även och gjorde honom rädd och kojen däven. 26. Han hade skäl därtill, ty småningom tog blåsten till, man kunde icke tveka, och om det sjövant folk ej stort bekom så var det nog att göra andra bleka; i solnedgången kappades man om att ta in rev, ty ingen kunde neka att himlen tydde på en storm i hast, som knäcka kunde en och annan mast. 27. Kring klockan ett en häftig kastvind hördes och plötsligt skutan ned i svalget drogs, då allt vad störtsjön träffade förstördes och hela akterspegeln sönderslogs; ja, innan hon hann resa sig och fördes ur sitt betryckta läge, rodret togs, och man fick brått, för fyra fot med vatten, att klara pumparna, fast mitt i natten.</poem>