<poem>32. Det var att kapa hennes master genast, mesan- och stormast gingo över bord, men ej förty så låg hon där allenast som ett bedrövligt tråg, hon var förgjord; fock, liksom bogspröt, följde efter senast (det borde dröjts med, enligt mångens ord, till dess vårt sista hopp vi stått förutan) och då först reste hon sig våldsamt, skutan. 33. Det var naturligt att det skulle brista en hel hop folk förtröstan, mod och lit, att man ej var belåten med att mista sitt liv på samma gång som sin aptit, att, i den tro att detta var hans sista, matrosen ville trösta sig med sprit — sitt sista hopp en gast till groggen ställer och dricker rom ur ankarn, om det gäller. 34. Nog kommer tron med fridens gröna palm, men det gör även rom. En stod vid kranen och drack, en roffade, en sjöng en psalm; sjön röt sin bas och vinden skrek sopranen. Förskräckelsen förtog sjösjukans kvalm och dånet från den vreda oceanen uti en sällsam korus smälte hop med hädelser och bön och skrän och rop. 35. Men Juan, för att ofog förebygga, pistoler tog och ställde sig som värn för dörrn till spriten. Folket tycktes skygga för vattendöden mindre än för järn, ty Juan fick dem allihop att rygga fastän de satt sig nyss förut på tvärn och velat, i sin själviskhet försjunkna, berusa sig förrän de skulle drunkna.</poem>