<poem>36. »Ge oss mer grogg, ty skutan går åt botten», skreks det. Men Juan svarte: »Nej. Jag ser såväl som ni hur den skall falla, lotten, men låt oss dö som män så snart det sker, och ej som djur.» Och av respekt för skotten fick ingen lust att springa först ditner, ja! själva licentiaten, som begärde en munfull rom, gick tomhänt sina färde. 37. Den goda gamla herrn var överdrivet förskrämd, och skrek och stretade emot, bekände sina synder undergivet och grät och lovade högtidlig bot; han svor, att om han sluppe nu med livet ej lämna Salamanca med sin fot och irra världen kring (låt vara franco) med unga Juan, som en annan Sancho. 38. Med dagen kom en blixt av hopp. Fast läckan tog till, och riggen var sin kos, och grund man fann, men ingen strand på hela sträckan, flöt skeppet dock, som av en slags misskund. De började ånyo länsa snäckan, och fast de trott det gagnlöst för en stund en solglimt gjorde pumpningen till regel och de som tröttnat tjärade ett segel. 39. Inunder kölen sattes seglet fast och det såg ut som läckan skulle stoppas, men, utan ens en pinne kvar till mast och ej en segellapp, vad var att hoppas? Dock var väl livet värt ännu ett kast, och tids nоg gå till botten, vill man doppas; man kan blott engång dö, det är visst troligt, men blir i Lejonbukten lagom roligt.</poem>