<poem>40. Där kastades de hjälplöst vind för våg, men drevos ut till sjöss med varje timma emot sin vilja och emot sin håg. Man hann ej skaffa roder, eller limma ihop en nödmast, eller få ett tåg, och visste knappt om skutan skulle simma i nästa ögonblick; men lyckligtvis så sam hon — fast ej som en and precis. 41. Det såg väl ut som stormen vore bruten, men skeppet slingrade så hårt ibland som om det skulle rämna på minuten; så blev det knappt om vatten efterhand och provianten kändes saltbegjuten och varken segel syntes eller land igenom kikaren, men bara vatten som höga berg, och hur det led mot natten. 42. Och blåsten växte. Mycket vatten kom i rummet, men de tyglade sin oro till dess att stång och läder småningom på alla pumpar söndernötta voro; då sågo de sin lott i andanom, hänvisade, åt vilket håll de foro, på sjöns misskund, som endast liknas kan vid landsmäns som ha väpnats mot varann. 43. Till slut kom tårögd själva timmerman och sade ingen utväg mera finnas; så grå han var, men farit hade han på stormig sjö så långt han kunde minnas, och ej var rädsla skuld till att man fann hans ögonlock förgråtna som en kvinnas, han hade hustru, stackars karl, och barn — det håller livet fast med dubbla garn.</poem>