<poem>44. Att bogen sjönk vart ögonskenligt nog, och somliga till bönen återvände, till helgonen en del sin tillflykt tog och lovade dem vaxljus utan ände, en skara hängde över skeppets bog, till båtarna en annan skara rände, en bad Pedrillo skrifta sig, fast han i skrämseln lyste syndaren i bann. 45. I kojerna en del sig inneslöt och andra klädde ut sig helgdagsgranna, en del skar tänder, slet sitt hår och tjöt, och slöt med att sin födelse förbanna; en annan hop på skeppets båtar sköt och hoppades ännu en gång få sanna att man kan trotsa sjön på diktat trä där man ej möter brottsjö strax i lä. 46. Till råga dock på deras olycksöden och vedermödor under dessa dar så fanns det knappast, för att mildra nöden, erforderliga munförråder kvar, och tom går ingen gärna ens i döden; av vädret provianten skadad var — en fjärding smör med tvenne tunnor knallar vart kutterns hela stuvning, som man kallar. 47. De lyckades att i barkassen få ett par pund skorpor, våta efter skummet, ett kärl om tretti kannor eller så med vatten, och sex flaskor vin ur rummet, jämväl ett stycke oxkött eller två, och fläsk, som jag ej mäta kan på tummet, men som knappt mättat några tiggare, samt tretton kannor rom — på liggare.</poem>