<poem>48. Orkanen både jollen och pinassen från skeppet i sin första ansats skilt, storbåten var ej själv av bästa klassen med nödfallssegel av en dubbelfilt och mast utav en åra, som barkassen fick langad till sig av en rådig pilt; två båtar rymde ej ens folket riktigt, och dock var munförrådet lika viktigt. 49. Det skymde kring den öde vattenrunden, och likt en slöja, när hon gömmer blott ett ansikte av dödligt hat i grunden, föll mörkret på och färgade i grått de väderdrivnas bleka drag för stunden samt hängde disigt över sjön, och vått. Tolv dar de haft i sällskap Skräck och Fruktan, men nu kom Döden efter med sin tuktan. 50. I trots av stormen gjordes några matta försök att få en flotte fast förtöjd, en sak som kunde lockat till att skratta ifall för skratta någon varit böjd, vad endast folk av dryckenskap besatta ha hjärta till i sin förtvivlans höjd, en fröjd halvt epileptisk, halvt hysterisk; — ty här var räddning obestritt chimerisk. 51. Omkring halv nio de i vattnet sänkte hönsburar, spiror, stänger, där till slut i sin förtvivlan folket flyta tänkte och kämpa i sin yttersta minut. På himlen endast två tre stjärnor blänkte och båtarna förfyllda stötte ut, ty skutan tog en överhalning redan och gick, med bogen först, till botten sedan.</poem>