<poem>52. Ett vilt farväl steg först mot högan sky, en skrek, en annan trotsig stod i hågen, en del sprang överbord med tjut och gny, en del höll konvulsiviskt fast om tågen; men havet öppnade sitt svalg av dy och skeppet sög bakom sig själva vågen, lik en som sin tyrann i strupen får. och vill ha honom strypt förrän han går. 53. Det skränet själva åskan övergick och havets rytande när blixtrar väsa, så vart det tyst i nästa ögonblick, man hörde bara vind och vågor fräsa och en och annans frustande, som fick det salta vattnet genom mun och näsa, men låg och sam — ett storknande, ett skrik, till dess han som de andra var ett lik. 54. Men båtarna, som sagt, från skeppet foro, belamrade till kanten bägge två, på allas sinnen tyngde samma oro, ty föga hopp de hade om att nå en vänlig strand på sistone; de voro för många till och med, ehuru få — i kuttern nio, i barkassen tretti, så många de när skeppet sjönk fått rätt i. 55. Tvåhundra själar lämnat sina kroppar. Men synd är det om katoliker, som begravas under havets vita toppar, ty dagarna bli veckor småningom förrän en mässa släckningsmedel stoppar i skärseldsugnen. Vet man icke om att de ha dött, betalar man ej heller, och tre francs varje själamässa gäller.</poem>