<poem>56. Don Juan i barkassen kom, och lade sig ivrigt för Pedrillo ut också; det var som om de roller växlat hade, ty Juan tog förmyndarminen på, då däremot Pedrillos ögon sade att han ej skulle någons hjälp försmå. Battista (kallades i korthet Tita) strök med för sin benägenhet att »sprita». 57. Och rädda sökte han i trots av natten jämväl Pedro, som, efter att i lönn ha sugit märg i benen genom tratten, vid äntrandet i kuttern föll i sjön och fann en grav i både vin och vatten; men skummet yrde, som det varit snön, och sjön gick hög och ingen kunde hjälpa, ty båten, överfylld, höll på att stjälpa. 58. En liten tax, på sätt och vis förbunden med minnet av hans far, det hördes klart, och därför Juans ögonsten i grunden, från skansen tjöt och visste uppenbart (han har så genialisk näsa, hunden!) att skeppet skulle gå till botten snart; men Juan lyfte ned sin tax i båten och följde sedan efter rätt belåten. 59. Sin kassa tog han med och lät förmå sig att ta Pedrillos även, vilken grät och visste intet medel att begå sig samt därför allt åt Juan överlät, förskräckt för varje våg som reste på sig; men Juan var ej overksam för det, i hopp att parcen skulle spara saxen för honom och hans guvernör och taxen.</poem>