<poem>60. Det blåste nu så styvt, att seglet smällde mot masten nere mellan varje svall och ridande på toppen åter svällde, men reva gick ej an i alla fall; varenda våg slog över och det gällde att ösa friskt, så våt man var och kall, ty hoppet stod nu, liksom de, i stöpet och kuttern kantrade, gunås, på köpet. 61. Det blev de nios död. De andra funno sin farkost flott, med åran till sin mast, där knappt ett segel nyss de fästa hunno av tvenne filtar, skarvade i hast; men huru tröstlöst timmarna förrunno och sjön slog in och modet ofta brast, beklagades dock kuttern och de döde såväl som knallarnas och smörets öde. 62. Och solen uppgick eldröd: i det hela ett förebud till fortsatt storm. Det var att länsa undan jämt och ej förfela att hålla sig beredd på allt, och klar; jamaican fick man skedbladvis fördela åt dem som inga krafter hade kvar, knappt fanns en brödsäck utav vätan skonad och slarvor voro mångas klädebonad. 63. Där sutto tretti packade så tätt, att ingen kunde sköta sina händer, men detta hjälptes sedan på det sätt att utav tvenne vakter en i sänder fick lägga sig på botten rätt och slätt, den andra sitta där och hacka tänder som frosspatienter: sjömän utan flagg och med Guds firmament till överplagg.</poem>