<poem>68. Det var med vår besättning likaså. När stormen tredje morgonen gav vika föll stiltjen först liksom en balsam på de trötta kroppar där de lågo, lika sköldpaddor sovande på vågor blå; men snart begynte deras magar skrika och alla slogo liksom korpar ned på provianten, som mot slutet led. 69. Och följden visade sig efter hand — all mat och dryck som fanns de strax förtärde och aktade ej varningar ett grand. Vad fanns för morgondagen kvar av värde? Då skulle de få vind och hinna land — nå, det var visst ej mycket de begärde, men med en åra blott, och denna bräckt, det varit bäst se till att maten räckt. 70. Den fjärde dagen uppgick lugn och klar och oceanen låg och sov så stilla som något barn i vaggan. Och det var ännu på femte dagen lika illa. Med blott en åra (om de haft ett par!) vad var att göra? Under hungerns villa blev taxen dräpt, trots ägarens protest, och köttet delat ut på varje gäst. 71. De levde sjätte dagen på hans skinn, och Juan, som betackat sig, emedan hans salig far haft den i huset in, men kände hos sig gamens käkar redan, höll (vad han aldrig tänkte någonsin) likväl till godo med en framtass sedan och gav Pedrillo med, som fick så brått och ville haft den andra om han fått.</poem>