<poem>72. På sjunde dagen stiltje. Solen svedde och folket satt där, bara skinn och ben, men ingen enda molnsky förberedde en vänlig bris, förfriskande och len. Förrådet ej det minsta företedde vått eller torrt att få, och allaren där gnistrade, fast ingen bröt sin tystnad, i deras blick en kannibalisk lystnad. 73. Så viskade en i sin grannes öra och denne viskade det till en ann, ett mummel, olycksbådande att höra, ett sorl, som rossligt gick från man till man. I det förslag man hörde grannen göra envar sin tysta tanke återfann: att draga lott om kött och blod, och döda den som blev utsedd till de andras föda. 74. Dock skiftades för dagen, som sig borde, ett par kaschetter och vad skor som fanns, men när de girigt efter mera sporde så fanns ej något offerlamm till hands; på sistone de några remsor gjorde av det som utgör en relik till lands — i brist på papper som de lämpligt tyckte de Julias brev med våld från Juan ryckte. 75. Så gjordes lotter, blandades och räcktes i stum förfäran. Var och en blev tam när det till dragning kom, och hungern släcktes fastän den skriat som Promethei gam. Det var dock ej av en förslaget väcktes, naturen drev med tänder och med ram varenda man att sätta in i potten — och Juans stackars guvernör fick lotten.</poem>