Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Andra sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
<poem>72. På sjunde dagen stiltje. Solen svedde
och folket satt där, bara skinn och ben,
men ingen enda molnsky förberedde
en vänlig bris, förfriskande och len.
Förrådet ej det minsta företedde
vått eller torrt att få, och allaren
där gnistrade, fast ingen bröt sin tystnad,
i deras blick en kannibalisk lystnad.
73. Så viskade en i sin grannes öra
och denne viskade det till en ann,
ett mummel, olycksbådande att höra,
ett sorl, som rossligt gick från man till man.
I det förslag man hörde grannen göra
envar sin tysta tanke återfann:
att draga lott om kött och blod, och döda
den som blev utsedd till de andras föda.
74. Dock skiftades för dagen, som sig borde,
ett par kaschetter och vad skor som fanns,
men när de girigt efter mera sporde
så fanns ej något offerlamm till hands;
på sistone de några remsor gjorde
av det som utgör en relik till lands —
i brist på papper som de lämpligt tyckte
de Julias brev med våld från Juan ryckte.
75. Så gjordes lotter, blandades och räcktes
i stum förfäran. Var och en blev tam
när det till dragning kom, och hungern släcktes
fastän den skriat som Promethei gam.
Det var dock ej av en förslaget väcktes,
naturen drev med tänder och med ram
varenda man att sätta in i potten —
och Juans stackars guvernör fick lotten.</poem>
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Nov 12 02:15:02 2025
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/donjuan/0089.html