<poem>76. Han bad dem öppna ådrorna allenast, varpå kirurgen ur besticket tog sin snäppare, och livet flydde genast så lätt, att knappt en suck den gamle drog; sin barnatro man bibehåller senast och såsom katolik Pedrillo dog, ett krucifix han tryckte först till barmen och räckte sedan fram sin hals och armen. 77. Som läkarearvode doktorn hade att välja sina egna bitar först, men såg på blodets frusande och lade sin mun till ådrorna för bara törst. På det som kunde lämnas, som de sade, på hjärna och på mage, (den var störst) två hajar frossade; men folket tärde på återstoden av vår stackars lärde. 78. Fem sex jag undantar, som ej förrådde så avgjord lust till animalisk spis, och bland dem Juan, som, då han försmådde att äta av sin tax, naturligtvis ej heller ville eller ens förmådde med någon strykande aptit precis — om än hans hunger varit vida värre — kalasa på sin mästare och herre. 79. Det var också förnuftigast: enär det vilda vanvett allas tungor löste, som glupskast hade mättat sitt begär. Gud! vilka hädelser! De bara klöste och fradgan stod om munnen, som hon plär, saltvatten de i strömmar i sig öste, så gnisslades där, svors och skreks och tjöts, och med hyenaskratt förloppet slöts.</poem>