<poem>84. Om natten föll en skur, och allihop med torra läppar gapade begärligt, som sommarsprickor i en sinad grop. Man tror ej hur det vattnet smakar härligt, men följ i öknen karavanens rop, och sitt på havet törstande förfärligt, så skall du längta efter att din mun får mötas åt med Mimer — i en brunn! 85. Det öste ned, men ingenting blev kvar förrän de hittade ett stycke linne, som blev en svampig slags reservoar, den man fick vrida ur när det fanns inne tillräcklig fuktighet. En dagakarl nog föredragit porter i sitt sinne, men dessa föreföll det litet var som de ej druckit förr i all sin dar. 86. För deras spruckna läppar vätan vart en nektar, som de sögo i sig alla, ty gommen var en ugn och tungan svart liksom på rike mannen, som lät kalla på stackars Lasarus, sin vederpart, att låta blott en enda droppe falla — om det är sant, så äger fattig man en tro där han bekvämt förbida kan. 87. Två fäder var sin son i följe hade, av dessa dog den starkaste förut, och när hans sidoman hans händer lade i faderns hand, lät denne en minut sitt öga vila på sitt barn och sade: »Ske himlens vilja! låt det vara slut!» Och hade ej en suck när sedan liket försjönk uti det bottenlösa diket.</poem>