<poem>88. Den andres son var späd mot den som dog, en finhyld pilt och spenslig i det hela, men milt och tåligt allting han fördrog och låtsades som skulle intet fela. Han talte föga, men ibland han log som om han endast önskade fördela den sorg som låg så tung på faderns själ, att nödgas skiljas åt och ta farväl. 89. Och fadern såg, som i en öppen brunn, sin bild i dessa ögon, i de ömma, och strök den vita fradgan från hans mun; när sedan himlens regn begynte strömma och hinnan lagt sig på pupillen tunn som tycktes kvickna till och liksom drömma, så vred han från ett skynke mycket lent i munnen några droppar — men för sent. 90. Han länge på det kära stoftet såg, och när det ej fanns något tvivel mera där liket stelnat mot hans hjärta låg och blodet hade upphört att pulsera, så följde han det än på skummig våg, som tog det med sig, som den gjort med flera, och segnade därefter livlös ned — det ryckte blott i en och annan led. 91. Bröt så regnbågen fram ur skyar grå, så ställd som om den granna sockeln låge uppå det skälvande, det dunkla blå: allt vart så strålklart inom denna båge, som steg och bredde ut sig närapå som om ett strömmande baner du såge, men drogs ihop till slut och ovan skyn försvann för våra väderdrivnas syn —</poem>