<poem>92. En himmelens kameleont, ett snällt och luftigt barn av sol och dunst allen, i purpur fött, och döpt i färgstoft smält av guld, med mörkbrun linda, och ett sken som halvmånsknappen över turkens tält, med alla färger smältande i en som svarta ögon under vredens svindel (vi måste stundom boxas utan bindel). 93. De tyckte sig ett omen ha försport — och tro på förebud är ej ur vägen, som romare och greker fordom gjort; det komma kan till pass i svåra lägen, och ingen har av hoppet haft så stort behov som dessa, tro mig på min sägen, därför var detta dem en ljuvlig syn — ett skimrande kaleidoskop i skyn. 94. Kring samma tidpunkt kom en liten vit och vacker vadarfågel, lik en duva till form och fjädrar, (kom väl vilse dit) och flög kring båten, som omkring en tuva; han ville jämt slå ned, vår eremit, fastän han såg dem sitta där och ruva, och flaxade till dess att det blev natt — också ett lyckligt omen, och ett glatt. 95. Men här, det måste jag likväl bekänna, var det nog bäst att fågeln ej slog ned, ty att sin fot i deras tackling spänna var ej att kura på ett torn i fred. Om än det varit arkens duva, denna, som återvänt med bud från fjärran led, så skulle hon likväl ha blivit äten och det med oljoblad och innanmäten.</poem>