96. Det blåste upp i skymningen, men ej till storm; barkassen flög och stjärnor lyste; där sutto dessa dödens konterfej och knappast ens en redig tanke hyste; en tyckte sig se land, en sade »nej!» det kunde vara dimman, och de ryste, en hörde bränningar, det svor han på, en annan skott, som han lät högt förstå. 97. När dagen vindlös steg på himlabågen svor deras utkik, pekande med hand, att om ej det var land som steg ur vågen så ville han ej mera skåda land; man gnuggade sitt öga, glad i hågen, och såg en vik och satte kurs på strand som växte hög med varje timme, enligt de flestas tycke klart och ögonskenligt. 98. Då brusto några ut i gråt omsider, och några sågo slöa på varann som om de kämpat sina sista strider; ett par i bön man inbegripna fann (för första gången under långa tider); på själva botten sovo trenne man, dem man nu gjorde sig all möjlig möda att rista liv i, men man fann dem döda. 99. En sköldpaddsunge, som på vattnet sov, vid sakta förbisegling förra dagen de lyckats fånga, och det utan hå v, och denna lugnade för dygnet magen; ja! efter denna måltid, gudskelov, man kände sig på nytt av hopp betagen och trodde det var mer än slump som sände den hjälpen i så ytterligt elände. 85