100. Emot en hög och klippig kust de foro, som höjde sig ju närmare man kom med strömmen dit; och under allmän oro de sökte gissa till i andanom på vilken del av jorden de nu voro, så hade vinden ständigt kastat om; en sade Etna, andra ville veta att det var Cypern, Rhodos eller Kreta. 101. Nu hjälpte själva strömmen dem i lönn till stranden, den förbidade, den dyra, de Charons skuggor, blekare än snön; de hade icke krafter kvar, de fyra, att kasta sina trenne lik i sjön, som med de förra de fått ombestyra; men deras hajar följde med, de tu, och stänkte dem i ansiktet ännu. 102. Svält, köld och törst och hetta utan ända förtärt dem i så ojämförlig mån, att ingen moder skulle känt kanhända bland dessa skinn och ben sin egen son; om natten isade, om dagen brända, de flesta återgett naturens lån, och mest självspillingsvis, som jag förtäljde, för vattnet som de på Pedrillo sväljde. 103. Ju närmare man landet nalkas fick, som växlade emellan dal och berg, dess mera kände man hur grönskan gick förfriskande igenom ben och märg och föll liksom ett flor för deras blick mot vattnets glans och himlens kopparfärg; allt var så kärt som någon vila gav ifrån ett hopplöst, tröstlöst, gränslöst hav. 86