108. Här grov han sina naglar djupt i sanden, på det att ej med vattnets återfall han skulle sugas ned igen vid randen utav det rytande, det snåla svall; där låg han, raklång som han föll, på stranden framför en öppen klyfta, låg där kall, med jämnt så mycket liv, att se sig räddad och graven samma stund så gott som bäddad. 109. Han sökte resa sig, men sjönk igen på sina rivna knän och slappa händer, såg sig omkring om någon levde än av dem han haft på sjön till olycksfränder, men fann blott liket av en ungersven, en av de tre som svultit en i sänder ihjäl, två dar förut, fast denne blott en okänd, naken kust till gravplats fått. 110. Det svartnade för ögonen, det krängde och gick omkring, till dess den gula sand i stora cirklar kretsade och svängde; don Juan sjönk till marken — och hans hand, som dröp av vatten, över åran hängde, och lik en vissen lilja låg på strand den smärta, bleka skepnaden, den milda, så skön som något man av ler kan bilda. 111. Men huru länge Juan ligga fick i denna svimning, fallit ur hans minne, det fanns ej dag, ej natt, ej ögonblick för blod som stannat och för domnat sinne; ej heller visste han hur den förgick förrän det började att sticka inne i varje puls och varje lem tillika — nog satt det hårt, men döden måste vika. 88