112. Han öppnade och slöt sitt ögonpar, ur stånd att riktigt reda vad han kände, han tyckte att han var i båten kvar och brottades på nytt med sitt elände, och ville då att döden stannat kvar; men skymtade, när sansen återvände, för sina ögon, drömmande och svag, en sjuttonårig kvinnas väna drag 113. tätt över sig. Sin lilla mun hon förde till hans, ifall han skulle andas än, frotterade bekymrad och berörde med mjuk och livsvarm hand vår ungersven, och baddade hans tinningar, och hörde om ej hans pulsar kvicknade igen, och darrade av iver, oförtruten, till dess han gav en suck till svar, en bruten. 114. Då fick han droppar, fick en kappa om halvnakna lemmar, som var oumbärligt, så lyfte hon hans huvud tills det kom att luta med den bleka pannan kärligt mot hennes kinders rosenglöd, liksom mot örngottsvar, och aktade begärligt på hjärtats första slag, som drog en varm belåten suck från hans — och hennes barm. 115. Han lyftes mycket varsamt in till slut i klyftan, där med sin ledsagarinna — som, fastän ung, såg mera mogen ut och mera satt — hon fick en eld att brinna; vid brasans sken, som bröts med var minut mot valv, som solen aldrig kunnat finna, ung jungfrun, eller vad hon var, stod fram skönbildad, hög och smärt och allvarsam. 89