116. Ett pannband blixtrade kring hennes änne och bruna hår, uti en gyllne ked, ett buckligt hår, som från ett uppfäst spänne utföre ryggen ned i flätor gled och trots en verklig Junoväxt hos henne ändock föll närapå till hälen ned; därtill fanns någonting hos denna kvinna som tydde likasom på härskarinna. 117. Till detta bruna hår ett ögonpar så svart som döden och med svarta fransar, som gömde en oändlig trollmakt kvar i silkesskuggan av de fina kransar; varenda blick som genom dunklet skar sköt fram, som pilen skjuter genom pansar; en ringlad orm, som rätar ut sig snabbt och sprutar gift, fastän man ser det knappt. 118. En panna vit, men låg; en hy så skär som kvällen, rosig efter solnedgången; kort överläpp — vad ett par läppar är förtjusande i livet och i sången! Hon passat en skulptör (det folket plär slå dunst i våra ögon — jag sett mången långt vackrare gestalt av Adams ben än deras dumma ideal av sten). 119. Jag skall förklara mig. Det går ej an att skymfa utan giltig orsak heller. Jag känt en irländsk dam, vars byst jag fann förfuskad jämt, fast ypperst bland modeller, därtill så skön, att om hon åldras kan naturen då ett anlete förställer som dödlig tanke aldrig bättre anat och ännu mindre dödlig mejsel danat. 90