120. Och sådant var ock grottans unga frus; men dräkten skilde sig ifran den spanska grandezzans, den var enklare och ljus; ty som ni vet, bar en spanjorska ganska ogärna granna färger utomhus, och dock mantillans veck, om man vill granska, förläna hennes retande gestalt på engång något värmande och kallt. 121. Det var ej fallet med vår ungmö, det, ty hennes dräkt var grann och fin till spånad, och håret, snott med guld, hon falla lät i långa bucklor. Av demanter lånad var hennes gördel, slöjan var ett nät av fina blonder. Men man såg förvånad att hon på sina fötter väl ett par små tofflor, men alls inga strumpor bar. 122. Den andra syntes lika älskvärt fritt fast tarvligare klädd, och lika sedigt, ett hår ej fullt så långt och mera stritt, med endast silver i, men ordnat redigt, en grövre slöja, fast av samma snitt, ett skick, bestämt, men kanske mindre ledigt, och tvenne svarta ögon likaså, men snabbare och kanske litet små. 123. De tävlade att ynglingen betjäna med mat och kläder och en vård som lär allena givits kvinnan att förläna, uppfinningsrik som hennes ömhet är. En präktig soppa koktes av de väna, vad dikten sällan omförmäla plär, men bättre lät Homerus ej kanhända Achilles skänka i åt nyanlända. 91