128. Den gamles enda barn, vid narrin Haidie, var skärens rikaste arvtagarinna, och dock låg hennes största hemgift i en fägring sådan som vi sällan finna; i uppväxtåldern än, hon växte fri som skogens trän, och mognade till kvinna, gav nej åt sina friare, liksom för att ha j a till hands när tiden kom. 129. På stranden, där hon brukade att gå, fann hon don Juan sent mot kvällningsstunden om icke död precis, så närapå, förhungrad, om ej drunknad rent i grunden; och naken som han var, kan man förstå att hon vart brydd, men fann sig dock förbunden »varkunna sig» och föra honom in, allt för hans svaghet — och hans vita skinn. 130. Men härbärgera honom inomhus hos hennes gubbe, varit som att föra en svimmad till ett benhus, och en mus i gapet på en katt med spetsat öra; ty gubben hade så pass mycket 'vovg' att ej som öknens ädla tjuvar göra, men skulle satt hans hälsa först i skick och sålt sin gäst i nästa ögonblick. 131. Hon, liksom pigan, ansåg därför bäst (en ungmö litar alltid till sin piga) att grottan borde väljas, till härnäst. Nu såg han upp, det grep dem underliga, och just som deras ömkan om sin gäst till full barmhärtighet begynte stiga flög himlens slagbom upp — (den tullavgift sankt Paulus nämner i den Helga Skrift). 93