132. De gjorde eld av vad som fanns för hand, av murket bråte, som till deras lycka från skeppsvrak drivit runtomkring på strand, plankstvcken, åror, som rnan kunde rycka isär som fnöske med sin blotta hand, och så en mast som vittrat till en krycka; men Herran hade så välsignat strand att ved till tjugu eldar fanns på land. 133. På skinn låg Juan. Med sin sobel hade Haidie betäckt hans bädd med vänligt nit, och för att hålla värmen, som de sade, ifall han väcktes, gjorde de sin flit och var sin kjortel över honom lade — samt lovade till slut att komma dit i dagens första gryning bäggedera med bröd och kaffe, ägg och fisk, med mera. 134. Nu blev han lämnad ensam, och han sov liksom en stock, nej! som de döda göra, som kanske slumra utan mellanskov för stunden blott (vi få väl engång höra), men slapp att drömma i sin stenalkov om svunna kval: de syner, vilka störa vår sömn så ovälkommet mellanåt till dess vårt öga öppnas fyllt med gråt. 135. Där sov han medvetslös. Men då hon kom ur grottan, bädderskan som vi lärt känna, så stannade hon tvärt och såg sig om och tyckte det var Juans stämma, denna, (ty hjärtat kan förlöpa sig, liksom det går vår tunga stundom och vår penna) som ropte hennes namn — men glömde ju att han ej visste hennes namn ännu. 94