136. Så gick hon tankfull hem och lät allvarligt sin önskan om förtigenhet förstå, vad Zoe visste själv, det var ej farligt, som ett år klokare, om icke två, en tid som hon gjort sig till gagn försvarligt, på sätt som alla kvinnor närapå, som dragit nytta av sin svsselsättning uti naturens helpensionsinrättning. 137. När dagen inbröt han don Juan fann i grottan sovande uppå sitt öra, och lika litet ränniln där han rann, som solens unga strålar, tycktes störa hans djupa sömn; och sömn behövde han, vars svåra lidanden åskådliggöra den jämmer, som visst icke överdriven är i min farfars »N a r r a t i v e» beskriven. 138. Ej så Haidie. Hon kvaldes hundrafalt, spratt till i sömnen, vände sig, och tyckte hon föll omkull på skeppsvrak överallt och vackra lik, som sina ögon lyckte; hon väckte pigan, som tog saken kallt, men gubbens slavar svuro som förryckte på turkens, grekens och armenierns språk och undrade vad detta var för bråk. 139. Man skulle upp, kan tro, att se på skyn, där morgonsolen rosig pensel doppar. Det är då också någonting till syn när Phebus lyfter sig på vattnets toppar och väcker fåglarna i skogens bryn, och dimman utför bergens sidor droppar, och natten sjunker som en krusflorsrock varmed en änka sörjt en gammal — stock! 95