140. Ja! hon är präktig, solen, den minut hon går ur havet! och jag vittnen äger att jag för henne vakat natten ut, fast det förkortar livet, som man säger. Skall hälsa och skall kassa ej ta slut så stig i gryningen ifrån ditt läger, och lyktas så vid åtti år ditt lopp sätt på din plåt att fyra steg du opp. 141. Och ansikte mot ansikte hon stod med morgonen, men flickans friskast tycktes trots hennes feberfärg. Det unga blod åt kinderna från hjärtat häftigt trycktes, likt forsen, den jag rusa sett med mod emot en fjällgrund, där den innelycktes som i ett bäcken; eller (mindre nött) likt Röda havet — men det är ej rött. 142. Och utför branten kom den unga kvinnan med spänstig gång, och nära grottan hann då solen just sprang upp, samt dessförinnan Auroras kyss på hennes läppar brann, som om hon kysst en systers mun, gudinnan: ett misstag, som du kunde gjort som man, änskönt Haidie, med samma friska fägring, var mera kött och blod, och mindre hägring. 143. Och in steg flickan, brådskande och blyg, men stannade, av rädsla uppenbarligt att väcka ynglingen i bergets smyg; gick sedan fram på tå och svepte varligt kring slumrarens gestalt det mjuka tyg — ty kyligt var det, vad som lätt blir farligt — och lutade sig över honom snabbt och drack hans andedräkt, som hördes knappt. 96