144. Hon stod som ängeln står invid de sjuka som somna roligt in i Herränom, och pilten låg på mossan, på den mjuka, och sov, som luften sov därovanom; men Zoe stekte ägg och visste bruka minuterna, i hopp att snart man kom1 till frukosten, och tömde opåkallat ur korgen till en början bröd och sallat. 145. Hon visste känslan likaväl behöver, som den som lidit skeppsbrott, stadig spis, så kände hon hur romantiken söver och därtill sjön, som suger vanligtvis, och därför vakade hon noga över sitt matbestyr. Fanns det ej te precis, så fanns det frukter, kaffe, fisk och honung, och chiosdruva, pressad för en konung. 146. När ägg och kaffe hon i ordning hade så ville hon ha Juan genast väckt; men hennes fröken strax sitt finger lade på munnen, och höll henne kvar förskräckt. Nå — maten kallnade, och Zoe sade det måste nytt till utan tidsutdräkt, när hon för fröken icke störa finge en sömn som över alla gränser ginge. 147. På Juans kinder brann en hektisk färg liksom när kvällens sista strålar stanna på topparna av snöbetäckta berg; av ångest fårades ännu hans panna, där varje åder skrumpit till en dvärg, och ramsvart hår i lockar föll, i granna, besprängt med pärlor av det salta skum och fukt som droppade från stenvälvt rum. 7. — Byron, Don Juan. 07