148. Dar låg han vyssjad, som i lindekläder ett barn vid moderns öppnade korsett, som vide slokande i stilla väder, som djupet lugn, när havet ligger slätt, spak som en ungsvan som ej än fått fjäder, skön som en törnros mitt i en bukett. Ja! fager var han under ögonbrynen, fast av strapatser litet gul i synen. 149. Han vaknade, men skulle somnat gärna, förbråkad som han var, om hennes kön och ljuva drag ej varit nog att fjärna den sömn som eljest skulle känts så skön. Han kunde aldrig liknöjd se en tärna och han lät till och med uti sin bön de skäggiga martyrerna gå fria för bilden av den strålande Maria. 150. Nu reste han sig halvvägs upp med möda och såg på flickan, på vars kind han fann den vita rosen strida med den röda förrän sin tungas bruk hon återvann. Men så begynte grekiskan att flöda med jonisk brytning, och hon bad att han ej borde, då han var så svag, förgäta att han ej tala skulle, utan äta. 151. Han var ej någon grek, det är att märka, men i dess ställe hade han gehör, och hennes röst var kvittret av en lärka, så vek som vakteln sina toner gör, en sådan slags musik som brukar verka till ljuvlig gråt, man vet ej rätt varför, en gripande, en outsäglig ton, från vilken välljud går som från en tron. 98