152. Och Juan stirrade lik en som väckes av fjärran orgelspel, men tvekar dock om han ej drömmer, till dess han förskräckes av en förlupen brandvakt, eller ock av en fördömd lakej, som bulta täckes, min fasa, jag som sover som en stock om morgnarna — ty natten visar stjärnor i mycket bättre ljus, såväl som tärnor. 153. Och så tog även Juans sömn en ände. Men vaken fann han sig förskräckligt tom, därföre tvivelsutan att han kände en lukt av mat, som retade hans gom. Eldskenet från de stickor Zoe tände på knä framför kastrullens helgedom fick honom klarögd, och han vart begärlig på mat. En biffstek skulle varit härlig. 154. Men biff finns ej i den arkipelagen, som saknar oxar, men har kid och får; där kan visst hänga under vilodagen på grova stekspett ett och annat lår, men oftast blir man däruppå bedragen, ty där är klippor där det knappast står ett hybble ens — fast man kan några gästa — den här var visst ej stor, men bland de bästa. 155. Jag sade biff är sällsynt, och vill våga att Minotaurusfabeln — som kanske är er en vämjelse rentav, en plåga, enär man en furstinna där får se förklädd till simpel ko — var utan fråga en sinnebild blott att Pasiphae befrämjat boskapsaveln för att reta till blodigare lustar gamla Kreta. 99