156. Ty det är känt att Englands söner nära sitt hull med biff — jag talar icke här om öl; det är en dryck, och har s i n ära, men ingenting det här bevisa lär; man vet också de äro fasligt kära i krig, så kostsamt detta nöje är, och så var Kretas folk — varför jag tänkte att biff och krig kretenserna hon skänkte. 157. Men för att återvända. Juan stödde sin kind i hand och såg vad han ej fått på länge se, en präktig eld som glödde — allt vad han dittills fått till livs var rått. Av svält hans tunga än vid gommen lödde och han föll över maten lika brått och glupskt som (vad ej gärna kan förundra) en präst, en haj, en alderman, en flundra. 158. Han åt, försedd så rikt han kunde bli, ty flickan var som i ett himmelrike då han, vars liv var nyss liksom förbi, betygade en matlust utan like; men Zoe, som var äldre än Haidie, förstod (en sats som även vi predike) att folk som svält bör taga skedbladvis till livs, och icke spräcka sig precis. 159. Hon tog sig därför friheten förklara handgripligt nog, i kraft utav sitt kall, att herrn, för vilken de med egen fara gått upp så dags och trotsat vind och svall, sin tallrik skulle lämna från s:g bara och ej dra döden på sig knall och fall — så grep hon den och sade att han proppat så mycket i sig som för hästar stoppat 100