164. Och roligt är det att ett språk få lära av kvinnomun och kvinnoblick — förstås för parter unga är och litet kära, som fallet varit när jag rest, gunås; de skratta om man reder sig med ära och ännu mer när det ej går i lås, man kramar händer, och, om man är stilla, får sig en kyss; — så har jag lärt mitt lilla 165. av turkiska och grekiska och spanska; italienskan jag ej lära fått, och engelskan ej stort, om man vill granska, enär jag läst dess predikanter blott, Barrow, South, Tillotson, och därtill ganska begärligt Blair, de män som längst ha gått i allt vad riktigt gudlig prosa heter — jag tål ej, läser aldrig dess poeter. 166. Och könet där — jag säger intet, jag, som gått från brittens »h i g h 1 i f e» mina färde, där jag, som andra »hundar, haft min dag», och, såsom andra män, passioner närde; men detta har för mig ej mer behag, och lika litet vad jag älska lärde, som vad jag hatat, gör mig någon fröjd, det är en dröm, som varit, på sin höjd. 167. Men till don Juan. Med ett lyckligt minne han lärde ljuden utan stort besvär, då känslor vaknade uti hans sinne, en stämning, allmän såsom solen är och som så litet kunde stängas inne som i en nunnas barm. Ja! han var kär — det blir man i en ung välgörarinna — och hon också, på sätt vi ofta finna. 102