168. Varenda gryning — och för tidigt mest, ty han var morgonsömnig, som de fleste — kom hon till grottan gångande som gäst, att se sin stackars fågel i hans näste; där lade hon hans hår som det låg bäst och milda ögon på hans slummer fäste och andades på läppar och på kind, som på en rosenbädd en sunnanvind. 169. Med varje ros, som på hans kind slog ut dag efter dag, kom hälsa och förmåga, och det var väl, ty hälsan är till slut all kärleks själva kärna, utan fråga; den, jämte sysslolöshet, är som krut och olja på passionens starka låga; men nog gör Bacchus sitt till, liksom Ceres, det varit min erfarenhet, och fleres. 170. Då Venus fyller hjärtat (som ej heller får saknas) fyller Bacchus en kristall och Ceres bjuder sina vermiceller, — ty kärleken, som köttet, plägas skall — gelé lär också liva, när det gäller, och ägg och ostron i de flesta fall; men vilken gud besörjer dessa håvor? Ar det en Pans, är det Poseidons gåvor? 171. Var morgon hade Juan bad till hands och frukost, samt till råga på hans villa två ögon, skönare än nånsin fanns, dessutom pigans, som ej voro illa; jag tror jag nämnt förut om deras glans och får ej flera ord på dem förspilla — nog av, att badet gick han först uti och kom till kaffet sedan och Haidie. 103